Uranreserver, -produktion och -användning i världen

 

Kärnkraftverken i världen förbrukar idag cirka 69 000 ton uran per år, och nyproduktionen av natururan från gruvorna täcker cirka hälften av behovet. Resten av behovet täcks genom upplösning av gamla lager, tillverkning av nytt bränsle genom återbehandling av använt bränsle och utspädning av bomburan.

De globala reserverna av uran som bryts till rimliga kostnader uppgår till något mer än 3 miljoner ton. Prishöjningen möjliggör en brytning av malm av sämre kvalitet, vilket leder till att reserverna blir större än de ovan nämnda. Man har beräknat att också dagens reserver räcker till för mer än ett halvt sekel.

Den största producenten av natururan är Kanada (29 procent av den globala produktionen år 2004), där produktionen påbörjades redan flera år innan man hade en aning om att energi kunde produceras med hjälp av uran. Då bröts metallen för att separera radium. På 1940-talet fokuserades produktionen på utveckling av kärnvapen förutom i USA också i England och Sovjetunionen.

Först på 1950-talet togs de första kärnkraftverken i drift. El producerades i testförhållanden i USA för första gången år 1951 och vid ett kraftverk avsett för kommersiell produktion i Sovjetunionen år 1954. Uranproduktionen i Kanada kulminerade och som högst uppnådde den 12 000 ton per år.

Förutom Kanada är Australien (22 procent), Sydafrika, Namibia och Nigeria (sammanlagt 18 procent av den globala produktionen), Kazakstan, Uzbekistan och Ukraina i Centralasien (14 procent) stora uranproducenter. Ryssland producerar 8 procent av världens uran. Den enda verksamma urangruvan i Europeiska unionen i Rozna, Tjeckien, lades ned år 2008. Med dagens konsumtion har man räknat med att de kända uranreserverna i världen – mer än 3 miljoner ton – räcker till för långt mer än 50 år. Under de senaste åren har priserna höjts, vilket resulterar i nya prospekteringsprojekt, av vilka åtminstone en del lyckas och leder till att uranreserverna utökas.

Finlands berggrund har många likheter med de rika uranområdena i Kanada och Australien. Det finns ett flertal områden i Södra och Östra Finland samt i Mellersta Lappland där uranet anrikats väsentligt. Tillsvidare har man ändå inte på något ställe påträffat uranreserver som är tillräckliga för gruvdrift. Enligt en uppskattning uppgår uraninnehållet i uranhaltig sten som bryts till rimliga kostnader till 1 125 ton i Finland. I Sverige är motsvarande siffra 4 000 ton.

Uranet är en icke-förnybar naturresurs, vilket innebär att också uranet tar slut en dag. Genom att ta i drift så kallade nyttoreaktorer kunde man eventuellt få tillgångarna att räcka till för en längre tid, men det höga priset och den invecklade teknologin för dessa anläggningar utgör en moderator för idrifttagandet. Uranet blir således oundvikligen en energikälla för en relativt kort övergångsperiod.

 
 

Uraani 
Uranmalm från Paukkajanvaara i Eno. Det gula mineralet uranofan. Foto: J. Väätäinen, GTK.

Informationskällor på andra ställen:

Tukes
ANM: Gruvdrift och malmletning
ANM: Kärnenergi 
STUK - Strålsäkerhetscentralen
Atomtekniska sällskapet  (föredrag och rapporter)
Finsk Energiindustri r.f.: Hyvä tietää –broschyrserien (uran, kärnkraftverk, kärnavfall)
Euratom Supply Agency